Efter mycket velande hit och dit har jag, som ni vet vid det här laget, äntligen kommit till insikt gällande vilken väg det är jag vill följa ut från mitt vägskäl. Det leder ju då följaktligen till att andra vägar blivit bortvalda och även om jag tidigare valde två av vägarna att vandra, där jag skulle satsa på den ena och ”drömvandra” den andra, så blev det väl lite si och så med det. I Kapitel 22: Somethin’ Stupid, Kapitel 24: Be Mine och Kapitel 25: Always Will Be så har jag beskrivit varför vägarna i Kapitel 3, Kapitel 1 och Kapitel 2 valts bort och här kommer historien bakom att Kapitel 5 valts bort:
När jag beskrev denna vägen ut från min ”Crossroad” så innebar den en väg mot ett slut som jag var väl förtrogen med, även om det var, och är, ett bra tag sedan vi var tillsammans. Hon är den av mina före detta bättre hälfter som nog kommer att följa mig resten av mitt liv, oavsett om vi är tillsammans eller inte. Hon finns i mina tankar från och till oavsett om jag vill det eller inte och konstigt vore det faktiskt annars. Hon var, och till viss del kanske fortfarande är, om jag vågar erkänna det (främst för mig själv), min sol, min vind och mitt regn. En person vars charm är helt underbar, med en fantastisk humor, ett älskvärt skratt och som jag tycker väldigt mycket om i alla hennes fel och brister. Hon var en person som jag verkligen tyckte om att umgås med och som jag åtminstone en gång i tiden relativt obehindrat kunde prata om allt med.
Därifrån gled vi isär, dessvärre. Vi släppte i ärlighetens namn fokuset på varandra och ingen av oss hängav oss egentligen åt relationen som sådan. Visst, vi umgicks men samtidigt så intresserade vi oss nog mer åt andra saker. Åt att göra saker separat. Åtskilda. Vilket aldrig är hållbart i längden när det kommer till relationer. Visst, man måste och skall göra saker på egen hand i en relation men samtidigt så måste och skall man investera i relationen med. Vilja investera i den. Gör man inte det så brukar det gå south, som engelsmännen säger. Vilket är precis vad det gjorde. Ingens och bådas fel, skulle jag vilja säga.
Med vägvalet som jag beskrev i Love Me Again-inlägget så fanns det en tanke på att försöka igen, om hon skulle vilja. Gör om gör rätt istället för been there, done that, om ni förstår hur jag menar. Ville för ett tag tro att vi faktiskt hade mer att ge varandra. Att åtminstone jag var skyldig, inte minst mig själv, att försöka igen, ge det en till chans, då hon egentligen skulle fullända mig och få mig att vilja bli en bättre person. Att ständigt se till att jag utmanar mig själv. Få mig att utvecklas personligen och faktiskt också utvecklas annorlunda i relationen. Med ålder kommer vishet, brukar det ju heta, men om inte annat så kommer det väl erfarenhet och utifrån det så skulle allt bli bättre en andra gång. Så mycket bättre. Om inte annat så gick tankarna där och då så i alla fall.
Men, att titta tillbaka på en relation kan vara tufft. Faktiskt. Det är inte alltid lätt att skärskåda vad som gick fel och erkänna var man själv brast i det hela. Nyttigt, visst, men definitivt jobbigt. I Sydney Pollacks filmpärla från 1973, som detta inlägg lånar sin titel ifrån, så får vi följa en historia om förlorad kärlek mellan en suverän Robert Redford och en bedårande Barbra Streisand, där man i filmens slutskede faktiskt inte vill annat än att ringa sitt ex och be om ursäkt för vad än man kan ha gjort som fick relationen att ta slut. Oavsett om man gjort något fel eller inte. Man vill ju bara att allt skall bli bra mellan dem i filmen igen, på samma sätt som man vill att allt skall bli bra med sin före detta. Oftast i alla fall. Kan ju vara nostalgin som lyser igenom också och det faktum att ens minne spelar en ett spratt. Att man endast tendera att minnas det bra och roliga, medan man har förträngt de mindre lyckliga bitarna.
Oavsett så slutar inte alla saker lyckligt. Eller slutar inte så som man vill åtminstone. Precis som i filmen. För trots att hon är en av de vackraste, roligaste och underbaraste tjejer jag vet. En självständig men samtidigt oerhört sårbar kvinna som jag fortfarande faktiskt kan bli lite lätt berusad av att bara ha nära mig, så kommer jag inte att agera på detta. Nä, för även om jag åtminstone en gång i tiden kände att hon kunde varit the one, så är det inte där vi är idag. Jag har kommit till insikt att det skeppet har seglat och även hur mycket jag än skulle vilja så finns dessvärre inte känslorna där längre. Inte på det viset som det skulle krävas för att försöka igen i alla fall. Missförstå mig rätt. Tycker fortfarande väldigt mycket om henne, kommer för alltid att värdesätta min tid med henne och jag önskar definitivt att det skall gå bra för henne i allt hon företar sig, men det betyder inte att hon har något särskilt grepp om mitt hjärta längre. Vi har helt enkelt glidit isär för mycket och det har runnit alldeles för mycket vatten under bron sedan vi hade med varandra att göra på det sättet. Vi lever idag helt separerade liv, i helt olika städer och med helt olika fokus på framtiden (tror jag i alla fall). Hade de verkliga känslorna funnits där så hade det kanske varit värt att försöka, hindren till trots, men då inte motivationen, eller lusten, till att agera för att bli tillsammans igen finns närvarande så är det nog bara att se sanningen i vitögat. Att detta inte är en väg som jag skall vandra. Kommer inte att bli bra om jag gör det. Därför så har detta vägval sorterats bort. Ibland går det inte att förklara bättre. Ibland är det helt enkelt bara så att man inte riktigt matchar med varandra längre, om vi nu någonsin gjorde det?
”Memories may be beautiful and yet
What’s too painful to remember
We simply choose to forget
So it’s the laughter we will remember
Whenever we remember
The way we were
The way we were”
Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Chapter 25: Always Will Be (or WON’T BE Waiting For A Girl Like You)
Chapter 26: What is Love?
Chapter 27: The Way We Were (or DO NOT Love Me Again)
Epilogue: ???