Jag såg nu ikväll om (för vilken gång i ordningen?) filmen Tombstone inför inlägget om de bästa västernfilmerna i bloggserien ”Topp-5-filmer” och där så fastnade jag för ett par rader dialog som utspelar sig mellan Kurt Russel i rollen som Wyatt Earp och Val Kilmers Doc Holliday. Dialogen bygger på vad man vill här i livet och hur man lyckats uppnå det. Det är Wyatt som uttrycker det först:
”I’ve spent my whole life not knowing what I wanted out of life. Just chasing my tail. Now for the first time I know exactly what I want – and who. That’s the damnable misery of it.”
Lite så har det väl varit. Att jag aldrig riktigt vetat vad jag velat utan jag har tagit livet som det kommer. Har aldrig haft några stora planer eller målsättningar. Aldrig strävat mot något specifikt. Visst, det är inte riktigt sant men i många, om inte de flesta, så har faktiskt valen gjorts efter vad som legat för mina fötter hellre än mot det som jag absolut hade velat göra. Valen som gjorts har egentligen alltid gjorts utan någon speciell plan för framtiden. Så har det varit i valen gällande utbildning, i valen gällande min jobbkarriär och även i valen gällande mina förhållanden. I de flesta fallen så har valen jag gjort lett till något bra. De har, kanske mer av slump än av något annat, varit bra val som gjort att jag kunnat hålla på med saker jag tycker är kul samt att det gett mig ett bra jobb och en hyfsat bra lön. Vilket ju alltid är nått.
Men precis som för filmens Wyatt så har jag ju nu kommit till den där punkten där jag väl insett att jag jagat min egen svans lite och att mina val när det kommer till förhållanden inte riktigt varit de bästa. Missförstå mig rätt här, jag vill inte ha något av dem ogjort och de har alla tillfört något till mitt liv där och då, men för att vara ärlig så har de ju inte varit så lyckade. De val jag gjorde kanske var något jag vill just vid den tidpunkten men det var nog aldrig något som jag hade några planer på skulle vara så länge som några av dem gjorde. Vilket väl är varför de inte gjorde det. Varade i längden alltså.
Men nu så vet jag ju vad jag vill. Precis som jag skrev i Chapter 19: I Don’t Believe in Love så vet jag vad jag vill nu. Vem jag vill ha. Så är det faktiskt. Men att jag är kär är ju bara början. Det är ju här det kluriga kommer in. Det fördömda eländet. Varför det är ett elände? Återkommer till det i senare inlägg.
Elände, eller misär, är väl kanske starka ord i sammanhanget men det är inget snack om att det är en prekär situation jag just nu befinner mig i för att få det jag vill ha. Eller kan bli i alla fall. Eller inte bara kan utan kommer att bli. Åtminstone om jag strävar mot det. Det är det som gör det hela så komplicerat. Så svårt. Vill ju att det skall kännas normalt och gå naturligt till. Men som Doc senare säger i samma film så finns det inget sådant som ett normalt liv utan bara livet i sig självt, så det är bara att sätta igång med det. När Wyatt säger att han inte vet hur så blir svaret att han visst vet det. Leta upp den där livliga flickan och gör henne till din egen. Ta skönheten från det, se inte tillbaka och lev varje sekund. Så det är väl det som jag behöver göra. Helt enkelt leta upp henne som jag nu vet att jag vill ha, göra henne till min egen och sedan leva livet utan någon ånger. Enkelt, eller hur? Det gäller väl att förstå, precis som den fantastiska Iron Maiden-låten säger, att det gäller att inte ständigt hålla på att leta efter de där förlorade åren utan att istället bestämma sig, hålla huvudet högt och inse att man lever i de gyllene åren här och nu:
”So understand
Don’t waste your time always searching for those wasted years
Face up, make your stand
And realize you’re living in the golden years”
Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Chapter 25: Always Will Be (or WON’T BE Waiting For A Girl Like You)
Chapter 26: What is Love?
Chapter 27: The Way We Were (or DO NOT Love Me Again)
Chapter 28: Patience
Chapter 29: Love is a Battlefield
Chapter 30: Love Ain’t No Stranger (or WE’RE NOT Perfect Strangers)
Chapter 31:
Epilogue: ???