Som ni vet så inspirerade ju Gamereactor mig till att skriva en hel hög, 12 stycken för att vara precis, topp-5-listor över filmer i olika genrer, vilket ni hittar här, men de har också haft en annan artikelserie. En som de avslutat vid det här laget. Tror jag i alla fall. En som jag återigen tänkte dra lite inspiration ifrån. De har döpt den till ”Popkulturen som formade oss”, där medlemmarna i deras redaktion berättar om spelen, skivorna, serierna, filmerna, böckerna och tidningarna som formade dem som unga. En intressant serie artiklar tycker jag och därför så tänkte jag att jag hänger på även här och gör ett inlägg som täcker det som format mig. Om ni nu undrat det?
Men vänta nu, tänker ni kanske som vän av ordning? Har han inte redan gjort det? Jo, säkerligen. Har man följt och läst denna nonsensblogg genom åren så har man nog otvivelaktigt snappat upp det hela. Men ifall vi skall vara lite mer precis så är det ju inte allt för länge sedan (nåja, är ju mer eller mindre 2 år sedan vid det här laget) jag hakade på TCM:s streamingtjänst FilmStruck, som specialiserar sig på att streama konst- och utländska filmer (utifrån USA-perspektiv), där man under hashtaggen #FilmStruck4 skulle lista de fyra filmer som definierade en. Något jag gjorde samtidigt som jag också utökade det till att inbegripa #SeriesStruck4, #GamesStruck4, #MusicStruck4, #BookStruck4 och #ComicsStruck4. Det man skulle lista var inte de 4 som man tycker bäst om utan de som bäst beskriver vilken person man är. De som definierar en (duh!). När jag skrev de inläggen dock, så fokuserade jag inte så mycket på det som definierar mig nu, alltså i dagsläget, utan de 4 som definierat mig under min uppväxt. Något som kanske inte var direkt rätt. Men inte heller fel, antar jag. Som jag skrev då så uppdaterar jag väl det hela kanske i framtiden och beskriver de 4 som definierar mig nu. Men det blir någon gång i framtiden. Så hur än det är med det så hade nog det jag beskrev där och då kanske hellre passat in under detta inlägg; Popkulturen som formade mig. Eller vad tror ni? Oavsett så tänkte jag att jag kanske får lov att beskriva ytterligare ett par saker, än de som jag omnämnde under #Struck4-hashtaggarna, och bjussa på lite nya saker. Tycker ni inte det är på sin plats? Well, här nedan följer så lite mer saker som format mig till den jag är. Lite fler lager på löken, om vi säger så. En lite mer nyanserad bild om varför jag är som jag är. Häng på vet jag, om ni är nyfiken…
Film
Armour of God (Jackie Chan / 1986)
Den stora frågan här är inte om film har påverkat mig eller inte, utan om vilken film som påverkat mig mest? Well, att det är Star Wars: Episode IV – A New Hope som påverkat mig mest råder det absolut inga tvivel om. Vilket ni hört flertalet gånger vid det här laget. Så om jag nu skall komma med något nytt, vilken skall jag då ta? Kan ju inte ta någon på min 10-i-topp-lista, de vet ni ju redan, även om Aliens helt klart är en av de filmer som jag sett absolut mest. Men det finns ju en hel radda andra att välja mellan faktiskt. Top Gun skulle enkelt kunnat vara ett alternativ, samt Strul. Två filmer jag också berättat om flera gånger att jag sett på mycket. Kanske skulle jag gå på Raiders of the Lost Ark, som jag så inledningen på vid relativt ung ålder och där hela introsekvensen med guldfiguren skrämde mig under flera år. Eller varför inte Naked Gun? Fast har ju berättat om första gången jag såg den med några gånger redan. Eller Remo, som var en favorit i ungdomen och som insöps vid flertalet tillfällen. För att inte tala om Terminator. Eller Pink Panther med den fantastiska Peter Sellers eller Ford Fairlane som båda snurrade friskt i familjens VHS under 90-talet. Fast för detta så får jag nog hålla mig till 80-talet. Några filmer vi såg väldigt mycket på där i slutet av årtiondet var Critters och The Gate, men de var väl inga superfavoriter direkt. Nä, men en favorit var Batman (1989) som jag såg på bägge visningarna på biografen en snöig november/december (minns det väl då den andra visningen var på 1:a advent då skyltmarknaden hemma i byn ägde rum och jag var tvungen att tjata till mig en biljett av mina föräldrar som inte kunde förstå varför jag vill se den igen på söndagen då jag sett den på onsdagen redan). Bond-filmen Iskallt Uppdrag, eller Living Daylights som den heter i original, är också ett fint minne med min far på biografen, som jag berättat om. Men den genre jag tänkte fokusera på är den som min far kallade ”Orsa-filmer” efter sparktillverkaren. Precis, tänkte jag skulle välja en film från alla de Karate/Kung-Fu-filmer som konsumerades i stora mängder. Bruce Lee var en ikon och hans filmer snurrade friskt, speciellt hemma hos min vän som gick bort häromåret. Men tänkte inte välja någon av dem. Inte heller någon Ninja-film (som i min fars värld gick under namnet ”Pyjamasfilm”) även om Pray for Death konsumerades ohälsosamt mycket. Vi brukade låna filmer av en granne frekvent och en av de filmerna var underbara Armour of God som introducerade mig för den fantastiske Jackie Chan. Från första gången jag såg filmen så blev han en personlig favorit. Har skrivit om filmen tidigare här i bloggen men faktum är att den nog påverkat, inte minst min filmsmak, mer än jag nog tror. För även om Jackies filmer främst kännetecknas av sina fantastiska stunts och av actionfylld Kung-Fu så är det väl egentligen svårt att kalla dem mästerverk. Men det är något visst med dem ändå. Lite som ett knasigt kammarspel som blir otroligt fånigt emellanåt men som ändå förnöjer. Fast det man alltid försökte var ju att vara så lik Jackie Chan som det bara gick. Lika vig, smidig och säker på att slåss. Han var alltid en större favvo än allt vad Van Damme, Chuck Norris och Michael Dudikoff hette. Det är inte hans bästa film, även om den håller än idag, men det är helt klart den som påverkat mig mest.
TV
The Greatest American Hero (Stephen J. Cannell / 1981-83)
De tre TV-serier som influerade mig mest under min uppväxt är helt klart de tre av dem som jag tog upp i #SeriesStruck4-inläget; A-Team, V och Macahan. Kanske främst de två sistnämnda. Därefter är det inte riktigt lika enkelt. Jag var aldrig något större fan av Baywatch, även om jag gillade Yasmine Bleeth (ja, även mer än Pamela Andersson), och jag skulle väl kunna säga Miami Vice, som man tyckte var coolt, Rättvisans Män, Par i Brott, Par i Hjärter, Remington Steele eller Magnum P.I., men de var inga som påverkade mig mer än de ovan eller den som jag beskriver här. Inte heller Falcon Crest, Dallas eller Dynastin. Faktiskt inte heller MacGyver, som verkar vara allas favorit från den här tiden, eller superpopulära Fame. Sedan fanns ju förstås Knight Rider och Airwolf, men inte heller de. Eller Nord & Syd. Några av mina vänner gillade Automan och andra Hulken, vilket väl jag också gjorde, men inte så att de direkt formade mig. Nä, det står faktiskt och väger lite mellan tre stycken serier men då jag tror att Mission: Impossible, genom 80-90-tals versionen, kom in i mitt liv lite senare och att jag faktiskt inte minns så där supermycket av Snobbar som jobbar, som sändes på SVT vill jag minnas, från den här tiden så får det bli en annan serie från det glada 80-talet. För jag tänkte hålla mig i det årtiondet. Åtminstone till det som sändes på svensk TV då. Den serie som påverkade en ung Herr Hopstadius mest, förutom A-team, V och Macahan (och kanske 60-tals versionen av Batman), var utan tvekan en lite udda fågel, om ni ursäktar, i sammanhanget som sändes på Sveriges Television någon gång under den här perioden. Minns inte riktigt när men serien gick under det svenska namnet Titta, han flyger och var en superhjälteserie från skaparen av A-Team. Den handlade om en lärare som kommer över en utomjordisk dräkt som ger honom superkrafter som han knappt kan kontrollera då han slarvat bort instruktionsboken. En riktigt underhållande serie som jag minns med värme och jag minns även hur jag gjorde min egen Titta, han flyger-dräkt. Bara en sån sak! En underhållande, kul och kanske lite tramsig serie som jag skulle behöva återknyta bekantskapen med igen. Har faktiskt inte sett den sedan det begav sig och skulle nu när jag skriver detta faktiskt vilja se den igen. Får helt enkelt ta och leta upp den och återkomma i senare blogginlägg om jag är lika fascinerad nu som då.
Spel
Duck Tales (Capcom / 1989)
Här skulle det onekligen vara enkelt att ta något av spelen som finns på min 10-i-topp-lista, men det vore att göra det hela lite för enkelt. Skulle också kunna ta något av spelen jag räknade upp i #GamesStruck4-inlägget, men jag sa ju att jag skulle försöka bjussa på lite nya saker och då får det bli så. Funderade ett tag på ifall jag skulle nämna ett av arkadspelen som uteslutande fanns på den lokala kiosken under min uppväxt, nämligen Tapper. Men faktum är att Capcoms suveräna NES-tolkning av Disneys superpopulära tecknade TV-serie är det spel utöver de som redan omnämnts som format mig mest. Tiden mellan att ha spelat Super Mario Bros. 2 sönder och samman och att Super Mario Bros. 3 skulle släppas så försökte jag fylla tomrummet med Section Z, vilket på pappret lät fantastiskt, men som när jag väl spelade det var en sån stor besvikelse. Istället så letade jag efter något annat substitut och när Duck Tales släpptes så inhandlades det fortare än kvickt. Vilket visade sig vara ett genidrag. Med fem underbara banor, suverän spelkontroll, snygg grafik för tiden och en rejäl dos utmaning så underhöll Farbror Joakims äventyr storligen. För att inte tala om musiken! Helt fantastisk! Vilket jag skrivit om tidigare här i bloggen. Ett fantastiskt spel som hjälpte till att forma mig i mina tonår med sin spelglädje som jag skulle vilja säga bidragit till att jag försöker se världen i ett positivt ljus, sina krävande banor som gjort att jag inte ger upp så lätt och framförallt, sitt icke-linjära upplägg har bidragit till att jag gillar att utforska saker närmare. Hur bra är inte det för ett spel, så säg?
Musik
Space | Magic Fly (Disques Vogue / 1977)
Ett av de första inspelade kassettbanden som jag ägde, och faktiskt fortfarande har kvar, fick jag säkerligen från min käre morbror. Hur det kom till minns jag inte riktigt men på A-sidan så huserade Tygers of Pan Tang och deras Spellbound eller möjligen Crazy Nights platta – lite osäker i skrivande stund. Dock är det inte den som jag tänkte skriva om. Nä, för på B-sidan av samma kassettband så fanns det något helt annat. Verkligen heeeelt annat. Jag brukar ju säga att Meat Loaf, Michael Jackson och Hårdrock är mina tre enda pelare inom musiken, något som givetvis inte är sant, men ändå, vilket jag visade om inte annat i #MusicStruck4-inlägget. Kan minnas hur jag som liten snorvalp under det glada 80-talet lyssnade om och om igen i en slags förvånad förundran över musiken som min morbror av någon outgrundlig anledning, för det är verkligen inte hans musikstil heller, hade spelat in på den där B-sidan. Den experimentella synthpop som utgjorde det franska bandet Space debutskiva var något som verkligen trollband mig och jag kan än idag färdas tillbaka i tiden mentalt då jag hör deras elektrodiscomusik. Titelspåret på Magic Fly-skivan är hypnotiserande som få och melodislingan är så djupt rotad i min hjärna att jag nästan kan se mig själv liggandes i soffan uppe i stugan och lyssna på kassettbandet på min ”bärbara” Luma bandspelare. Magiskt, om ni ursäktar ordvitsen och jag kan komma på mig själv från tid till annan att gå omkring och nynna på melodislingan än idag.
Bok
The Heritage of Shannara (Terry Brooks / 1990-93)
Den här är nog det svåraste området för mig att skriva om, skulle jag vilja påstå. Jag var inte vad man skulle kunna kalla en bokmal under min uppväxt, långt därifrån, utan mitt intresse för böcker kom under andra halvan av tonåren skulle man kunna säga. De tre Fantasy-bokserierna som jag skrev om i #BookStruck4-inlägget; Krönikorna om Thomas Covenant, Sagan om Belgarion och Sagan om Drakens Återkomst, är helt klart de som påverkat mig mest. Visst hade jag lite böcker som jag läst innan, tex Biggles och Fem-böckerna som jag nämnde när jag skrev om ämnet innan, och även om jag försökte ge mig på Röde Orm, en bok jag har kvar än idag, så var det nog den som kanske skrämde mig från läsandet. Minns att det var en annan bok jag läste, som jag också har kvar, vilket var Johan Vilde vaskar guld, men den påverkade mig nog inte speciellt då jag inte minns något av den. Jag läste också en och annan bok om Remo, eller ”The Destroyer”, som likt Nick Carter fanns som billig pocket i stugan, men han påverkade mig mer som film och serietidning. Fanns även en bok om Titanics undergång, som var en del i någon bokprenumerationsserie, vilket jag läste en sommar. Men nä, jag får nog ge mig in där på 90-talet för att hitta några böcker och som så många gånger innan så får det bli en Fantasybokserie som det får handla om. Arvet från Shannara, som bokserien heter på svenska, var en av de första fantasyserier jag läste tillsammans med de tre omnämnda ovan. Den utspelar sig som en klassisk fantasyserie men egentligen så utspelar den sig långt in i framtiden efter att världen kollapsat. De fyra böckerna; Shannaras Ättlingar, Shannaras Druid, Shannaras Alvdrottning och Shannaras Talismaner är inte de första böckerna i serien om Shannara, men de var de första jag läste. Om jag skall vara ärlig så tror jag att jag haft mer behållning om jag läst den föregående trilogin (Shannaras Svärd, Shannaras Alvstenar och Shannaras Önskesång) före, men jag blev helt tagen ändå. Brooks har ett språk som passar mig som handen i handsken och även om jag läst flertalet böcker i Shannara-serien därefter, inklusive originaltrilogin, så håller jag nog denna som den bästa. Minns väl hur jag gick omkring och dagdrömde om att vara begåvad med ”Önskesången” både medan och efter jag läst böckerna. Att jag identifierade mig med Par Ohmsford, en av huvudpersonerna, är nog inget snack om saken. När jag läst om böckerna på äldre dar så är det ju dock Walker Boh som är den coola karaktären, men som tonåring så var det Par som tilltalade mest. Har ni inte läst någon av Shannara-böckerna så rekommenderas de starkt. Har inte läst alla själv, främst de som släppts på senare år, men de jag läst håller en i särklass hög lägstanivå.
Serietidning
Spirou (Dupuis / 1938 -)
Här stod det och vägde lite vilken serie som jag skulle ta med. De fyra som jag nämnde i #ComicsStruck4 är onekligen de fyra som haft störst influens på mig. Utan något som helst snack om saken faktiskt. Det hade lätt kunnat vara Conan faktiskt, med tanke på min fascination under en period. En fascination som till och med gjorde att jag erhöll Conan som smeknamn under en kort period i gymnasiet. Men med den logiken så hade det ju kunnat vara Bamse, som är den första serietidningen jag minns jag läste, och Kalle Anka, som jag under många, många år prenumererade på pocketböcker från. Det hade också kunnat vara en av de mest kända serietidningarna, nämligen Tintin, vilket det inte heller är. Jag gillar verkligen Tintin och kan se storheten men den serien, absolut, men den som tilltalade mig mer var/är faktiskt en annan serie med franskt (franskt-belgiskt, för att vara korrekt) ursprung. Jag upplevde alltid Spirous äventyr som knasigare, mer fartfyllda och framförallt roligare än Tintins. Karaktärerna, historierna, de olika teknikprylarna och de udda djuren som finns med i alla deras berättelser förgyller på ett sätt som få serier gör. Det är lättsamt och kul att läsa ett Spirou-äventyr. För ett antal år sedan, runt 2004-5, så fick jag en period där jag kände ett sug på Spirou-album igen och köpte på mig en drös på en loppis i Jönköping. De albumen, tillsammans med de album jag har kvar sedan min prenumeration i ”Tintins Äventyrsklubb”, är fortfarande nöjsamt att plocka fram och kika i ibland. Är glad över att vårt lokala bibliotek i Hoting var så pass välfyllt att det hade Spirous seriealbum och att jag hittade åt dem som en ung liten parvel.
