När jag skulle till att formulera ett nyårslöfte inför 2019 så blev det att våga ta mer chanser. Det vill säga blottlägga mig själv mer, våga göra det oväntade och det osäkra samt göra de där sakerna som jag vill göra men som jag själv inte kan kontrollera slutprodukten av. Våga förlita mig på andra och andras vilja att göra saker helt enkelt. Skapade därför bloggkategorin ”Take a Chance” för att inspirera mig själv till att våga mer. Bloggen fick i början också, precis som jag skrev i årets första inlägg, ”It’s Not the Destination so Much as the Journey” som tagline. Tanken med det var att fylla den resa som är livet med spännande och värdeskapande saker samtidigt som jag skulle våga ta chanser. Någon gång under året så ändrades sedan bloggens tagline, som jag också nämnde i årets första inlägg, till ”I’m Lookin’ for the Words to Say”. Detta för att istället försöka pusha mig själv till att fylla mitt liv med saker som i slutändan skulle leda in mig på rätt (om jag nu någonsin kommer fram till vad som är ”rätt”) väg i den serie av inlägg som jag valt att kalla Crossroads.

Så, hur gick det då? Vad blev utfallet? Dags för analysen så här när året nu finns i backspegeln:

Om vi börjar med det här att målet inte är allt utan att det faktiskt är resan dit som gör livet intressant. Om att ta det lugnt och njuta av vägen mot målet. Om att fylla resan, livet, med allt möjligt sådant som jag tycker är kul och som ger mig något tillbaka. Se till att det är roliga, intressanta, spännande och lite knasiga saker som upplevs. Hur gick det med det?

Året som sådant började relativt knaggligt får man ju lova att säga, något jag beskrev i ett inlägg i början på februari redan. På väldigt kort tid så fanns det tio (10!) indikeringar på att 2019 hade startat dåligt, men modet hölls trots det uppe och det fanns en förhoppning på bot och bättring. Att det skulle bli bättre. Vilket det som tur väl blev!

En hel rad roliga saker inträffade under året. Saker som jag verkligen både ville göra själv och som jag såg till att njuta av när jag väl var där. Precis i enlighet med att det är resan och inte destinationen som är viktig. För att nämna några saker så tog det lite tid under året innan jag köpte mig en ny snöskoter men när den väl var inhandlad så blev det en hel rad skoterresor i goda vänners lag, vilket ju alltid är roligt. Vidare så var Avantasia-konserten i Stockholm en av årets höjdpunkter med en fantastisk spelning och ett trevligt sällskap. Roligt! 40-årskalas på östkusten var en trevlig tillställning med både nya, nygamla och gamla bekantskaper. Har också tagit mig tid att omfamna Östersund lite mer med dess förträffliga möjligheter till friluftsliv och utomhusaktiviteter, vilket både varit uppfriskande, en liten ögonöppnare till hur fint Östersund med omnejd är samt…ja, roligt. Vi får nog kryssa av denna som uppfylld , tycker jag.

Under intressanta saker så får väl MBA-utbildningen kvala in, tycker jag. Har ju i flertalet inlägg skrivit om utbildningen här i bloggen och under 2019 så slutfördes den efter 2 års slit. Eller inte riktigt. Vi har faktiskt själva diplomeringsceremonin kvar. Den kommer gå av stapeln i mars i år men själva kurserna avslutades under 2019. Både stolt och inte så lite nöjd med min egen insats. Skall inte dölja att det nog slet mer på mig mer än jag trodde att jobba heltid, eller mer, och samtidigt plugga. Utbildningen gjorde dock att jag fick möjlighet att träffa många nya och intressanta människor, fick lära mig en hög intressanta saker och som har därigenom gett mig en hel radda nya verktyg som jag kommer kunna använda i framtiden, så får nog säga att det uppfylldes.

Vad gäller spännande saker under året så får väl två saker, eller kanske mer en sak och en företeelse, påvisa saker som hänt under året. Företeelsen som hänt är att jag blivit kontaktad flertalet gånger av jobbrekryterare där de försökt locka över mig till nya jobb. Det mesta har kommit via LinkedIn men i vissa fall så har det även kommit via kontakter. Oftast har jag mest bara sagt nej till förfrågningarna men i några av fallen så har jag faktiskt valt att gå vidare, som till exempel här, och varit med i lite intervjuer. Det har varit utvecklande att se hur andra tänker och det har varit kul, och spännande, att vara eftertraktad på arbetsmarknaden. Varför har jag inte tackat ja till något då? Tja, det är väl här som saken kommer in. Under 2019 så klev jag över gränsen och har nu varit mer än ett decennium, det vill säga +10 år, hos RES. Längre än jag någonsin varit hos någon arbetsgivare. Men då har du ju inte tagit några chanser? Nä, men man skall ju inte ta chanser bara för att. Om man har det bra och trivs där man befinner sig så finns ju ingen anledning, eller hur? Faktum är att jag tycker det känns spännande att ha varit så här länge på ett och samma ställe, så det får bli check på denna med i boxen för uppfyllande.

Vet inte om jag direkt gjort så många knasiga saker under 2019, men det beror väl på vad man klassificerar som knasigt antar jag? Har väl tagit en hel del knasiga beslut vid och i en hel drös olika lägen, gjort småknasiga saker i allt från skoterkörningen till bilkörning till… ja, you name it. Men om vi skall se det från ett litet större perspektiv så får det väl bli det här med besluten runt bilarna som jag använder. I våras så sålde jag ju min tjänstebil utan att plocka ut någon ny. Jag förlitade mig på min privata bil över sommaren och hyrde en bil de gånger jag behövde en i tjänsten och där Mustangen inte fungerade. Tanken var sedan att ta ut en ny bil i höst. Vilket jag inte gjort. Nä, finns ingen bil jag vill ha för tillfället så sedan jag ställde undan ”Mussen” för vintern så var jag billös ett tag. Fanns sedan en tanke på att ta över Chewies XC70 från årsskiftet, men den skall nu få bli företagsbil istället och jag har nu faktiskt långtidshyrt en bil över vintern. Till våren får det bli Mustangen igen över sommaren och sedan så har jag nu förhandsbokat den nya El-Mustang-SUV:en som Ford släpper till hösten. Förhoppningsvis. Parallellt med detta fanns ett tag en tanke på att använda min Mazda pickup, som jag därför försökte få genom besiktningen, som vinterbil. Men tröttnade på alla småfel på den och den såldes istället. Sålde ju Toyota pickupen ifjol, som ni kanske minns, men köpte ju Mazdan av en vän kort därefter. Kanske inte det knasigast av saker, eller vad tycker ni? Men 50% uppfyllt får det väl representera i alla fall, tycker jag.

Vad gäller det här med att våga ta mer chanser, våga ta steget ut i ovissheten och hoppas på det bästa, så har det faktiskt tagits en hel del under året som gått. Den kanske allra minsta, och faktiskt också påtvingade (även om det var hög tid!!), var att jag för första gången sedan 1981 faktiskt flyttat och för första gången faktiskt flyttat hemifrån. Tog ju bara 44 år!! 🙂 Well, är väl klart att jag flyttat tidigare men har alltid stått skriven hemma hos min mor, men då hon nu sålt huset och flyttat ut så blev det att ändra bostadsadress. Inte mycket till chansning kanske. Något som däremot mer varit en resa ut mot det okända är att jag aktiverat mitt företag och samtidigt blivit arbetsgivare. Förvisso till min fader, men ändå. En annorlunda sak som är lite av en chansning, som jag inte gjort tidigare och som kommer, tror jag i alla fall, vara något bra på sidan om för tillfället. I relation till det, och till rekryteringsförsöken som jag beskrev ovan, så har jag faktiskt gått med på att sälja mig själv på timmar som teknisk konsult till utländska investerare som har för avsikt att etablera sig själv på den svenska marknaden. Det här är något som jag hade kunnat lagt under spännande men då jag ser det mer som en chansning så får det hamna här. Skall bli kul att se vad detta ger i framtiden. Den sista av chansningarna som jag vill nämna här är en sak jag inte tidigare omnämnt här i bloggen men som faktiskt har pågått ända sedan i somras, eller faktiskt våras, och som kommer vara, mest troligt i alla fall, ett av projekten för 2020. Det är definitivt en chansning, det är något som jag inte gjort tidigare så en hel del ovisshet förekommer och det inbegriper att jag behöver spendera en hel del pengar för att genomföra det, så det finns åtminstone en ekonomisk risk inblandad. Vad det är återkommer jag till i ett senare inlägg men allt som allt så tycker jag att jag levt upp till att våga chansa mer.

Men är det inget som INTE uppfyllts då?

Jo, angående det här med pushandet av mig själv gällande att välja väg utifrån mina tankar, idéer och, för att vara helt ärlig, osammanhängande dravel som jag uttrycker i Crossroads-inläggen så är jag väl inte helt tillfreds utifrån ambitionen. Som jag skrev i april så tycker jag väl att jag försöker mig på saker som jag egentligen tycker verkar omöjlig, men samtidigt skulle jag vilja våga gå lite mer vilse. Den bistra sanningen är nog att jag fortfarande är lite väl rädd för att misslyckas eller för att hamna i situationer där jag inte riktigt vet hur eller vad jag skall göra. Behöver definitivt utmana mig själv mer, våga vara modig, göra sådant som utvecklar, sporrar och samtidigt försätter mig i situationer som jag inte känner mig bekväm i men som får mig att växa som människa. Har ju flertalet gånger skrivit att det gäller att vara nyfiken och hitta nya möjligheter. Att uppleva livet maximalt då det är nu det är som bäst. Att livet inte är någon åskådaraktivitet utan att man skall uppleva det till fullo. Nu. Vilket jag inte riktigt gjort gällande mina känslor. Så därför behöver jag våga lyssna på mina känslor och låta dem leda mig vilse. Vilket är syftet med bloggens nya namn och årets kategori, men mer om det i inlägget om förväntningarna på 2020. Vad gäller uppfyllandet så får vi väl säga att jag Ä N T L I G E N kommit fram till att jag är kär – och i vem! Men mer än så är det ju inte, så 25% uppfyllt? Ja, inte mer i alla fall.

Nu lämnar vi 2019 därhän i backspegeln och vänder blicken framåt mot nya spännande, roliga, knasiga och intressanta saker. Bring it on 2020!