Dessa Breaking the Silence-inlägg, taget från Queensrÿches mästerliga låt, har sedan starten haft som uppgift att puscha mig själv till att sluta hålla saker för mig själv och istället berätta hur jag känner för dem jag känner det för. Enkelt nog på pappret, men liiite svårare i verkligheten. Inläggen skulle även fungera som en ständig påminnelse om att jag skall våga visa mig sårbar, berätta hur jag verkligen känner, lämna ut mig själv och be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier för att våga uttrycka just mina känslor. Vi har nu kommit till det sista inlägget i denna bloggserie, mest på grund av att den spelat ut sitt syfte lite grann, och jag tänkte därför knyta ihop säcken:
Breaking the silence of the night
Om vi börjar med kärleken i mitt liv så har jag berättat för henne hur jag känner, vilket ni kunde läsa om i Chorus 2. Jag har därmed blottlagt mina känslor för henne och genom att jag gjort det så har jag uppfyllt en del av denna bloggseries syfte. Jag har dessutom genom att skriva dessa Breaking the Silence-inlägg, likväl som att skriva hela denna blogg faktiskt, slutat hålla saker för mig själv. Eller ja, jag är väl kanske inte helt öppen med allting i mitt liv, men jag försöker berätta för de som orkar läsa hur jag känner, vad jag gör i mitt kärleksliv, vilka projekt jag bedriver, hur jag försöker ta reda på mer om vem jag är, hur man förbättrar livet och inte minst skriva om de saker som jag gör och upplever rent allmänt.
Through the streets I’m screaming
Jag skall väl inte sticka under stolen med att det för tillfället finns en frustration och en sorg inombords som kanske inte får mig att springa omkring på gatorna och skrika men som likväl är närvarande. Som ni har märkt här i bloggen så försöker jag inte förtränga mina känslor utan jag försöker istället arbeta mig igenom dem för att kunna gå vidare stärkt på andra sidan utan att de kommer tillbaka och hemsöker mig. Det är tanken i alla fall. Jag vill tro att jag vågat, och fortsätter våga, visa mig sårbar samt att jag för tillfället tar jag hjälp av släkt och vänner för att komma igenom detta.
Looking for you in the neon light
En av de stora svårigheterna med att släppa taget om något eller någon är, precis som jag skrev i Chorus 1, att hon som är kärleken i mitt liv har under så lång tid varit bland det första jag tänker på när jag vaknar och det sista som finns i mina tankar innan jag somnar. Att bryta det mönstret är inte lätt, jag lovar, men här är ju tiden ens bäste vän och desto mindre som jag ”tittar efter henne”, desto mindre tänker jag också på henne, vilket med tiden hjälper en att släppa taget. Men mer om det i nästa, dvs del 7 som även kommer vara det sista, Projekt No. 5-inlägget.
Why don’t you answer me?
På sätt och vis så har ju kärleken i mitt liv svarat mig. Hon vet hur jag känner inför henne och hon vet vars jag finns. Bollen är hos henne med andra ord. Men jag får heller inte glömma att hennes situation utifrån allt detta är inte helt okomplicerat heller, så att förvänta sig en annan reaktion än där vi är nu vore nog önsketänkande. Om något så är jag faktiskt på ett konstigt vis glad att hon reagerat precis som hon gjort. Hade hon gjort annorlunda så hade det nog visat sig att jag inte kände henne alls. Faktiskt.
Breaking the silence with my cries
Jag är inte den gråtmilda typen men visst grundar sig den sorg jag känner på en frustration över nuvarande situation. Både en frustration över mitt eget icke agerande gentemot hon som är kärleken i mitt liv, eller för att beskriva det med andra ord; att jag låtit mina egna rädslor styra mig under så lång tid, och en viss frustration över att jag inte kan göra något åt den nuvarande situationen. Bollen är inte på min planhalva, om vi säger så. Inte utan att gå emot alla mina egna värderingar i alla fall. Vad gäller icke agerandet så borde jag lyssnat till mitt eget råd, som jag skrev om i mars 2020; Vänta inte – det kanske inte finns något senare, men det är ju alltid lät att vara efterklok.
Can’t you hear me screaming?
Så klart att hon inte gör. Men så vet hon nog inte om denna blogg heller. Tror jag i alla fall. Vilket är något jag dock ämnar ändra på. Tänker faktiskt berätta om dess existens för henne som en avslutning innan jag släpper taget och går vidare. Inte för att jag därigenom inbillar mig att det skall ändra någonting. Faktiskt inte. Det är mer för att hon har påtalat att jag är så hemlighetsfull av mig och när jag nu ämnar bryta all kontakt med henne, något jag till viss del redan gjort, så får det bli hennes informationskälla till vad som händer i mitt liv. Om hon nu vill veta det. Plus att det då återigen uppfyller ett av syftena med denna bloggserie; att pusha mig själv att berätta hur jag känner för dem jag känner det för. Åtminstone kommer hon då kunna läsa om allt så här i efterhand och bättre förstå varför vi inte kommer kunna fortsätta som vi gjort.
We could make all this wrong seem right
Som jag skrev i det sista Writings on the Wall-inlägget, då jag citerade Per Gessle, så är hon oemotståndlig i sitt bruna hår. Jag gillar när hon är i närheten eftersom mitt liv då ter sig sådär okomplicerat på ett alldeles komplicerat sätt. När jag är i hennes närhet så är det som att sväva ovan marken utav ren och skär glädje bara av att få spendera tid med henne. Nu när jag fått lära känna henne som person så har jag kunnat konstatera att även om vi är olika på väldigt många sätt, så är vi också samtidigt väldigt, väldigt lika på många andra. Vilket är det jag blivit kär i. Hennes personlighet. Hennes förmåga att vara lättsam samtidigt som hon kan vara väldigt seriös i det hon företar sig. Hennes målmedvetenhet och hennes skratt. Hennes osäkerhet kombinerat med vetgirigheten och nyfikenheten. Hur jag kan prata med henne och hur vi kan dela med oss av varandras bekymmer och strävan mot något bättre. Varandras problem och framgångar. Den omaka rastlösheten och samtida sökandet efter lugnet. Det är det jag blivit kär i och därför så tror jag att allt som nu känns fel skulle kunna bli så rätt om det blev vi. Men det får bli någon gång, någonstans, i en annan tid, på en annan plats, i ett annat universum.
But you never answer me
Med tanke på att hon nu ämnar bli sambo med sin pojkvän så förväntar jag mig faktiskt inget svar heller. Men det känns faktiskt OK om det är det hon vill, för faktum är att jag vill henne inget annat än det absolut bästa. Precis som jag citerade i Bridge så; kommer jag att hata mannen hon väljer. För han är inte jag. Och jag kommer att älska honom om han får henne att le. Jag kommer givetvis att för alltid sörja att det inte är mig hon tillbringar sitt liv med och jag kommer för alltid sörja att jag inte längre kommer ha henne aktivt i mitt liv, i min närhet, men även om det kommer göra min vardag tråkigare så gläds jag åt att hon verkar lyckligare.
—–X—–
Detta avslutar dessa Breaking the Silence-inlägg och även om det inte riktigt fick den effekt som jag önskade så har de ändå fyllt sitt syfte. De har hjälpt mig med att sluta hålla saker för mig själv och jag har blivit mycket bättre på att berätta hur jag känner för dem jag känner det för. Både när det gäller mina vänner, min släkt och inte minst att jag till slut även berättade för hon som är kärleken i mitt liv. Jag tycker att jag numera vågar visa mig sårbar, inte minst här i bloggen, och jag lämnar definitivt ut mig själv mer än jag gjorde tidigare. Det jag behöver bli bättre på, vilket hör ihop med det här att inte vänta, är att bli bättre på att be om hjälp från vänner, släktingar, familjemyter och favorithistorier för att våga uttrycka just mina känslor. Där förlitar jag mig i mångt och mycket på mig själv fortfarande, men tro mig, det är inte lätt att bryta det gamla invanda tänket att själv är bäste dräng. Om jag tar med mig två saker att förbättra från dessa inlägg så är det 1) att inte vänta(!) och 2) att be mer om hjälp(!). Det är två områden jag kommer jobba på i framtiden, men för nu så har vi nått slutet och därmed är Outro avklarad.
Tidigare:
Breaking the Silence – Chorus 3/Outro
Breaking the Silence – Bridge
Breaking the Silence – Chorus 2
Breaking the Silence – Verse 2
Breaking the Silence – Chorus 1
Breaking the Silence – Verse 1
Breaking the Silence – Fugue; ”2020”
Breaking the Silence – Prelude; ”Uppdaterad blogg (återigen)”