I de två föregående kapitlen så har jag beskrivit två av de tre sakerna som jag kommit att benämna som den delikata situationen som råder mellan hon som jag insett är kärleken i mitt liv och undertecknad. Dessa två sakerna har varit den åldersskillnad som råder mellan oss och det relativt nyligen uppkomna faktum att hon numera har skaffat sig en pojkvän. Om ni håller med om att de utgör en delikat situation eller inte, vet jag inte, men då den första saken är en fixering i min hjärna och den andra är något jag inte direkt kan råda över utan att framstå som en komplett jubelidiot så blir de ju det, eller hur? Oavsett vad ni tycker i frågan så skrev jag i alla fall ett Projekt No. 5-inlägg (del 4) där jag beskrev hur jag skulle hantera åldersskillnaden, vilket inte var på något annat sätt än jag redan gjort, nämligen visa på hur bra vi passar ihop, hur bra vi trivs i varandras sällskap och att jag skulle pusha och stötta henne i allt hon företar sig. Skrev i det efterföljande Projekt No. 5-inlägget (del 5) hur jag skulle hantera pojkvänssituationen, vilket var en fyrapunktslista som löd; inte vara närvarande i hennes liv i hopp om att hon skall ändra sig, inte prata illa om pojkvännen, inte göra allt för att vara tillgänglig när pojkvännen inte är det och slutligen berätta för henne hur jag känner. De tre första åtgärderna är ju ett work in progress och den sista åtgärden gjorde jag för någon vecka sedan, vilket jag beskrev i senaste Breaking the Silence-inlägget. Men nu så har vi kommit fram till den tredje och sista delen, eller saken, av den delikata situationen. Den som obönhörligen är den mest delikata av de tre. Varför? Jo, för att i mångas ögon så är den en vattendelare. Den, saken eller situationen eller hur vi nu väljer att beskriva den, är något som vissa aldrig skulle kunna tänka sig medan andra inte har något problem alls med det. Precis så svart eller vitt är det. Finns liksom ingen gråzon där emellan. Tror jag i alla fall. Endera så är det tabu eller så är man helt OK med det. Jag skämtar inte, för så är det. Så vad är det då?
Love’s usually a bad idea. Still, we allow it to happen, or this life would be intolerable.
Peter Franzén as Stepin in The Wheel of Time (2021)
Allt återkopplar egentligen tillbaka till den person som jag skrev om i kapitel 5 i denna bloggserie. Som ni kanske minns så var det den väg som skulle inneburit att jag försökt bli tillsammans med en av mina ex-flickvänner igen. Nu blev det ju aldrig aktuellt att följa den vägen, av många olika anledningar, inte minst för att jag inte håller av henne på det viset. Visst, som jag skrev i kapitel 27 så tycker jag ju att hon är en av de vackraste, roligaste och underbaraste tjejer jag vet men så har jag kommit till insikt att det skeppet som är hon och jag har seglat. För även hur mycket jag än skulle vilja så finns dessvärre inte känslorna för henne där längre och jag tror helt ärligt att det är ömsesidigt. Vi har liksom släppt varandra och gått vidare i våra liv.
Det där var ju inte mycket till delikat situation, eller? Nä, men kommer till det strax…
Sedan har vi vägen, eller hon, som jag skrev om i kapitel 3 (och i Writings on the Wall-inläggen + Projekt #5-inläggen + Breaking the Silence-inläggen). Ni vet, hon som jag velat fram och tillbaka omkring. Hon som jag kommit fram till är kärleken i mitt liv. Ja, jag vet att jag i kapitel 22 skrev att jag inte var kär i henne, vilket faktiskt inte bara var att ljuga för er läsare utan även var att ljuga för mig själv rätt rejält. Jag visste nog innerst inne där och då att det inte var sant men som en del i att skydda mig själv och för att kunna hantera främsta den tredje delikata situationen, som jag snart kommer till, så var det ett ärligt försök att undvika mina egna känslor. Vilket så här i efterhand ter sig som lite dumt, om inte för annat än att jag faktiskt inför år 2020 gav denna blogg taglinen No Secrets, No Lies. Hela syftet med den taglinen var ju att jag skulle ha några hemligheter utan öppna upp mig själv mer och definitivt inte dra några lögner, varken svarta eller vita, för att det kändes lättare. Ursäkten får väl vara att jag skrev inlägget i slutet av 2019, innan bloggen fick den taglinen. Klen ursäkt, jag vet. Men oavsett det, faktum är att jag i det läget försökte intala mig att jag var kär i en annan, vilket jag faktiskt tror var hon i kapitel 5, ex-flickvännen, vilket ju helt enkelt inte var sant. Inte sant alls. Över tid kom jag dock till insikt och som jag skrev i Kapitel 33 så är ju Writings on the Wall-tjejen den första jag tänker på när jag vaknar och det sista som finns i mina tankar innan jag somnar, så är det bara. Hur än jag fösökt att undantrycka mina känslor för henne så är det hon som är kärleken i mitt liv och precis som jag skrev i kapitel 33 så har den vänskap som finns mellan oss utvecklats till något mer, något starkare, för undertecknad.
Fortfarande inte en speciell delikat situation kan jag tycka? Nåväl, här kommer den:
Den delikata situation som spelar in mellan dessa två vägar som jag beskriver ovan, eller mellan dessa två underbara tjejer/kvinnor, är det faktum att de är systrar. Japp, DET är den tredje delikata situationen. Systrar! Förstår ni nu vad jag menar när jag säger att det hållit mig tillbaka? För hur man än vänder och vrider på det så är det inte en situation som är optimal, men samtidigt är det ju svårt att styra över hur man känner. Jag har aldrig haft någon som helst intention att detta skulle bli så här, att jag skulle bli kär i systern, och jag vill absolut inte att det skall vara något som skulle komma emellan dem två. Tvärtemot faktiskt, som ni vet. Just de två sakerna är det ju som hållit tillbaka mig, som fått mig att inte agera. Jag har försökt förtränga mina egna känslor länge nu – alltför länge! – just för att jag inte vill såra min ex-flickvän genom att ens försöka med systern. För även om jag inte hyser den typen av känslor för mitt ex så håller jag ju av henne väldigt mycket och vill inget annat än det bästa för henne.
Så håller ni inte med om att det är den STORA delikata situationen? Vissa har inget problem med att man skulle bli tillsammans med ett syskon till sin föredetta. Faktiskt inte. Det är inte ovanligt att personer faktiskt varit tillsammans med ett syskon för att när det tagit slut blivit tillsammans med ett annat syskon och sedan levt resten av sitt liv med den personen. Finns otaliga historier om det om ni söker på ämnet/fenomenet. Visst, kan väl tänka mig en lite ansträngd situation i början, men om man gått vidare från att man var tillsammans med exet, och exet gått vidare från en själv, så borde det inte ses som något konstigt. Faktum är att när jag påpekat just denna delikata situation för mina nära och kära så har ingen sett det som ett problem. De har faktiskt tyckt precis tvärtom. De har tyckt att det bara varit att berätta för systerns hur jag känner och att det inte skulle vara något konstigt med det. Dock så har ju inte frågan dryftats med exet och vad hon därigenom skulle tycka i frågan är högst oklart. För precis lika vanligt som att det inte ses som något konstigt så är det att många inte tycker att det är okej. Att det måste vara något fel både ur synvinkeln varför systern skulle vilja vara med sin systers ex och varför pojkvännen skulle vilja vara med systern till exet. Båda argumenten brukar framföras att relationen mellan syskonen måste vara dålig och att pojkvännen bara gör det för att såra exet. Ingen gråzon alltså. Endera är man okej med det eller så är man inte. Svart eller vitt. Vart jag står förstår du nog och jag skulle aldrig göra det för att såra någon, är ju precis därför jag försökt undantrycka mina känslor för systern och inte agerat på dem.
Att jag skulle bli kär i systern, vilket är lillasystern i det här fallet, har kanske varit oundvikligt om jag tänker efter. Visst umgicks vi under tiden jag var tillsammans med min ex-flickvän och hon både praktiserade hos mig på jobbet samt genomförde ett projekt under sin studietid när jag var tillsammans med storasystern, men att säga att jag och lillasystern var nära vänner på den tiden vore att ta i. Men sedan någonstans i samband med att det tog slut med storasystern, eller det hade väl påbörjats strax innan, så fick lillasystern en del personliga problem att ta itu med, problem som det tagit lång tid för henne att komma i fas med, och på något vis så utvecklades vår vänskap utifrån det då jag alltid värnat om henne och samtidigt så behövde hon nog mig som ett utomstående stöd i sin bearbetning. Vi har därefter under åren som gått gjort en massa saker tillsammans; allt från varit ute i världen och rest, gjort dagsutflykter och bara umgåtts mycket rent allmänt, så jag skulle vilja säga att vi blivit riktigt, riktigt nära vänner. Så nära att många runtomkring oss antagit att vi redan varit tillsammans, eller åtminstone att vi varit mer än bara vänner. Jag tror nog många faktiskt höjer på ögonbrynen när hon nu har en annan och det visar sig att vi inte är tillsammans. Även min ex-flickvän har kommenterat att vi kommit varandra så nära som vi har, men att hon också sett att systern har behövt mig i sitt liv. Men kommentaren har funnits där, vilket varit en del i att hålla mig tillbaka. Definitivt. Men som jag sagt så fanns det faktiskt ingen annan intention från min sida än att hjälpa henne i den situation hon befunnit sig i, men allt eftersom att vi umgåtts så har känslorna för henne vuxit, vilket kanske inte är så konstigt. Det har dock gjort att vi nu befinner oss där vi gör idag, på gott och ont. Jag tycker ju om henne så himla mycket som person och allt eftersom att jag lärt känna henne bättre, med alla hennes fel och brister, så är hon någon jag skulle vilja ha i mitt liv varje dag. Men utifrån där vi nu befinner oss och utifrån de delikata situationerna så känns det inte som en trolig väg att vandra.
Så, nu vet ni vad det är som hållit mig tillbaka och kanske även hållit henne tillbaka, vad vet jag? Det har ju tagit till nu att berätta för henne vad jag känner och egentligen det enda som gjort det är det faktum att jag ändå mist henne från mitt liv på sätt och vis. Trist nog. Vilken väg som nu leder mig ut från korsvägen återstår att se, men det kommer jag tillbaka till i de avslutande inläggen i denna bloggserie, för det har blivit dags att avsluta detta nu inför det nya året.
”Sister Christian, oh, the time has come
And you know that you’re the only one
To say, okay”
Tidigare kapitel:
Prologue: Whole Lotta Love
Chapter 1: Wanna Be Startin’ Somethin’
Chapter 2: Waiting For A Girl Like You
Chapter 3: Writings on the Wall
Chapter 4: Perfect Strangers
Chapter 5: Love Me Again
Chapter 6: Love to Love
Chapter 7: Still Loving You
Chapter 8: True Colors
Chapter 9: The Most Beautiful Girl in the World
Chapter 10: What Kind of Love
Chapter 11: Simple Man
Chapter 12: Roads Untraveled
Chapter 13: Shy
Chapter 14: I Only Wanna Be With You
Chapter 15: Road to Nowhere
Chapter 16: Point of No Return
Chapter 17: Changes
Chapter 18: You Can’t Hurry Love
Chapter 19: I Don’t Believe in Love(?)
Chapter 20: Carry on Wayward Son
Chapter 21: Jump
Chapter 22: Somethin’ Stupid (or NO Writings on the Wall)
Chapter 23: Modern Love
Chapter 24: Be Mine (or DON’T Wanna Be Startin’ Somethin’)
Chapter 25: Always Will Be (or WON’T BE Waiting For A Girl Like You)
Chapter 26: What is Love?
Chapter 27: The Way We Were (or DO NOT Love Me Again)
Chapter 28: Patience
Chapter 29: Love is a Battlefield
Chapter 30: Love Ain’t No Stranger (or WE’RE NOT Perfect Strangers)
Chapter 31: Wasted Years
Chapter 32: Waiting for Love
Chapter 33: Can’t Fight This Feeling
Chapter 34: Are You Ready for Love
Chapter 35: Something
Chapter 36: Rewrite the Stars
Chapter 37: Sister Christian
Epilogue: ???